De Tjugofyra Timmarna i Vår Herre Jesus Kristi Lidande

De 24 Timmarnas Bitra Lidande av Vår Herre Jesus Kristus av Luisa Piccarreta, den Lilla Dottern i Guds Vilja

† Femte timmen
Från 9 till 10 PM †

Jesus första timme av ångest på Oljeberget

Förberedelse före varje timme

Förberedelse för de tre timmarna på Oljeberget i Getsemaneträdgården

Min sorgsne Jesus! Dragen av Din kärlek, kommer jag att sällskap med Dig i Olivträdgården. Jag vet att Du kallar mig, men jag frågar mig: Varför dessa känslor av kärlek? Är min Jesus, förföljd av sina fiender, kanske i sådan en tillstånd av lidande att Han önskar mitt sällskap? Jag skyndar fram på kärleksvingar, men skakas när jag går in i Olivträdgården i nattens mörker. Det har blivit kallt. Trädens löv rör sig mjukt, som om de viskade i en dröm, förutspå sorg, sorg och död för den sorglige mannen.

Stjärnorna med sin milda glans är upptagna av att se på Jesus, såsom med gråtande ögon. När tårorna rör dem till djup kompassion, anklagar de mig för min otacksamhet. Jag skakas. Kliande fram i mörkret söker jag Mästaren med ropet: “Jesus, var är Du? Drager Du mig till Dig och låter inte mig se Dig? Kärlar Du mig och gömmer Dig?” Men ingen eko svarar på min röst, skräck överallt, fasa och djup tystnad. Jag lyssnar och hör en skakande andedräkt - jag har verkligen funnit Jesus. Men vad för en sorglig förändring! Detta är inte längre Jesus vars ansikte skinde med förförisk vackhet vid den eukaristiska måltiden. Nu är Han plågad av en dödlig sorg som förvränger hans naturliga skönhet. Jag blir orolig vid tanken att jag kanske inte längre hör Hans röst. Så omfamnar jag Hans fötter, blivit bolder, kramar honom, lägger min hand på Hans panna för att hålla Honom upprätt och ropar mjukt, “Jesus, Jesus!” Och Han, berörd av min röst, tittar på mig och talar:

"Min själ, du här? Jag väntade på dig, för sorgen att alla lämnar Mig ensam har tyngt Mig djupt.

Jag väntade på dig för att vara en åskådare av Mina lidanden och dricka med Mig bägaren som Min himmelska Fader har berett åt Mig. Vi ska dricka den tillsammans, men det kommer inte att bli en bägar av kvällsfriskhet utan outtrycklig bitterhet. Jag kände behovet av en kärleksfull själ för att smaka åtminstone några droppar av den, så jag har kallat dig. Så ta emot det, dela Min sorg med Mig och ge mig försäkran om att Du inte kommer lämna Mig ensam i denna timme av övergivelse." Väl då, min Jesus, dränkt i sorg, vi dricker bägaren av Ditt lidande tillsammans. Jag ska aldrig lämna Din sida.

Medan går Jesus in i dödsångest och utstår plågor som aldrig tidigare skådats.

Jesus, min kärlek! Säg mig varför är Du så ledsen, så sorgsen, ensam i denna trädgård och på den här natten? Jag vet att det är den sista av Ditt dödliga liv. Endast några timmar kvar, sedan börjar Din lidande. Jag trodde jag skulle träffa Din mor, Magdalena och Dina trogna apostlar här. Istället finner jag Dig ensam och i en ångest som ser ut som en grym död utan att låta Dig dö.

Min största goda och allt! Ger Du mig inget svar? O tala till mig! ...Men det verkar som om Din röst svikter Dig, så stor är Ditt sorg. Även Din syn, annars full av ljus, är så sorgenfullt. Det ser ut för mig att Du söker tröst och hjälp. Ditt bleka ansikte, Dina leppar, torkade av kärlekens eld, Din skakande form, Ditt våldsamt slående hjärta som letar efter själar, ger Dig ett uttryck som man skulle kunna tro att Du ville förgå från en ögonblick till nästa. Allt säger mig att Du känner Dig ensam och önskar min sällskap.

Nu är jag nära Dig, min Jesus. Men mitt hjärta svikter när jag ser Dig ligga på marken. Jag tar Dig i mina armar och trycker Dig mot mitt hjärta. Jag vill räkna alla Dina plågor, en efter en, all lidande som drabbat Dig, för att erbjuda Dig tröst och medlidande åt namn av alla människor. Min Jesus! När jag håller Dig i mina armar ökar Dina lidanden.

Jag känner en ström av eld som cirkulerar i Dina ådror. Blodet kokas där, det ser ut som om det vill spränga ådrorna och rinna ut ur dem. Säg mig, min kära, vad är fel på Dig? Jag ser inga piskor, ingen törnekrans, ingen naglar, ingen kors. Ändå när jag lägger mitt huvud mot Ditt Hjärta känner jag törnen som tränger sig genom det och oskänkta piskor som skoner ingen del av Din gudomliga person, inuti eller utanför. Jag ser Dina händer krampa ännu mer konvulsivt än naglarna kunde ha gjort. Säg mig, min söt goda, vem har sådan makt inom Dig också att låta Dig lida död många gånger som den tillåter plågor?

Nu ser det ut för mig som om min saliga Jesus öppnade sina läppar och talade till mig med en svag och död röst: "Dotter, vill du veta vem torterar Mig mer än avrättarna? Och varför de plågor de inflicterar på Mig är nästan ingenting jämfört med vad jag lider nu? Det är kärlek, evig kärlek, som låter mig lida allt smärta till benmärg i sin helhet, vilket avrättarna gör min person att utstå lite efter lite. Ja, det är kärlek som härskar över Mig och inom Mig. Kärleken blir en nagel för mig, kärleken blir en piska, kärleken blir en törnekrans. Kärleken är allt för mig, kärleken är mitt eviga lidande, medan vad jag lider i min mänsklighet bara är tillfälligt. Barn, gå in i Mitt Hjärta, förlora dig i Min Kärlek. Endast där kommer du att förstå vad Jag litat för Dig och hur mycket Jag älskar Dig. På så sätt kommer du också att lära dig att älska Mig och att lida av kärleken ensam."

Min Jesu! Sedan Du bjuder mig in i Ditt hjärta för att låta mig se Din kärlek, kommer jag. Men vad ser jag? Kärleksundren som inte kröner Dig med naturliga törnen utan med eldtörnen; som inte plågar Ditt älskvärt kropp med piskor av rep utan med piskor av eld; som inte borrar i Din händer och fötter med järnnaglar utan med naglar av eld. Allt är eld. Den tränger in dig till själva benmärgen, omvandlar hela Ditt mänskliga väsen till eld och orsakar Dig otaliga och dödliga lidanden ännu bitterare än de i Din Lidande. Det förbereder i Ditt Blod ett bad av Kärlek för alla själar som vill tvätta sig rena från varje fläck och få rätt att vara kärleksbarn.

O gränslös Kärlek! Jag känner mig översvämmad inför Din oändlighet. Jag inser att jag måste vara helt kärlek för att kunna gå in i Din kärlek och förstå den. Men det är jag inte, min Jesu. Sedan Du ändå önskar min sällskap, ber jag Dig att fylla mig fullständigt med kärlek, kröna mitt huvud och alla mina tankar med kärlekskransen.

Gör också, oändlig Kärlek, så att det inte finns något i mig som inte är levande av kärlekens liv. Jag ber Dig även om att spika fast mina händer och fötter med kärlekens naglar, så att allt i mig blir kärlek och strävar efter kärlek; att jag, kläd i kärlek, nährt av kärlek, ska vara spikad till Dig av kärlek och att inget inom eller utanför mig vågar skilja mig från kärleken.

Reflexioner och Övningar

av S:t Fr. Annibale Di Francia

I denna stund, övergiven av Sin Evige Fader, led Jesus Kristus en sådan Brinnande Eld av Kärlek att den kunde förgöra alla möjliga och tänkbara synder, och tända med sin Kärlek alla varelser, även från miljoner och miljoner världar, och alla de förlorade själarna i helvetet om de inte var evigt hårdnackade i sitt onda. Låt oss gå in i Jesus, och efter att vi har trängt in i Hans hela Inre, i Hans mest intima Fibrer, i Dessa Eldslågor av Hjärtan, i Hans Intellekt som var som om det brände, låt oss ta denna Kärlek och klä oss inom och utom med den eld som Brände Jesus. Sedan, kommande ur Han och utgjutande oss själva i Hans Vilja, ska vi finna där alla varelser. Låt oss ge Jesu kärlek till varje en av dem, och berör deras hjärtan och sinner med denna Kärlek för att försöka omvandla dem helt till Kärlek. Sedan, med Jesu Önskemål, Hjärteslågor, Tankar, låt oss forma Jesus i varje varelses hjärta. Och sedan ska vi föra alla dessa varelser som har Jesus i sina hjärtan till Han och placera dem runt om honom, säga till Han: “O Jesu, vi bringar Dig alla varelser med så många Jesuer i deras hjärtan för att ge Dig linder och tröst.”

Vi har ingen annan väg att lindra Din Kärlek på än att föra varje varelse in i Ditt Hjärta!” Genom detta ska vi ge Jesus sann lindra, eftersom de Flammor som Bränner Han är så intensiva att han ständigt upprepar: “Jag brinner och ingen tar min kärlek. O snälla, ge mig lindring, ta min Kärlek och ge mig kärlek!”¹

För att likna Jesus i allt, måste vi gå tillbaka in i oss själva och applicera dessa reflektioner på oss: i allt vad vi gör, kan vi säga att det finns en kontinuerlig flöde av Kärlek som rinner mellan oss och Gud? Vårt liv är ett kontinuerligt flöde av Kärlek som vi mottar från Gud; om vi tänker, så finns där ett flöde av Kärlek; om vi arbetar, så finns där ett flöde av Kärlek. Ordet är Kärlek, hjärtats puls är Kärlek; vi mottar allt ifrån Gud. Men rinner alla dessa handlingar mot Gud med Kärlek? Får Jesus i oss den sötna förtrollningen av Hans Kärlek som rinner mot Honom, så att Han, berusad av denna förtrollning, kan översvämma oss med mer överflödande Kärlek?

Om vi inte har lagt avsikten om att springa tillsammans i Jesu Kärlek i allt vad vi gjort, så kommer vi in i oss själva och be Honom om förlåtelse för att ha orsakat Honom tapper av den sötna förtrollningen av Hans Kärlek mot oss.

Låter vi oss bli arbetade av de gudomliga Händerna, som Jesu Mänsklighet låtit Sig själv bliva arbetad? Vi måste ta allt vad som händer inom oss, vilket inte är synd, som en Gudomlig Formning. Om vi inte gör det, så förnekar vi äran till Fadern, vi lät gudomligt Liv fly, och vi förlorar helighet. Allt vad vi känner inuti oss—Inspirationer, mortifikationer, Nåd—är intet annat än en Formning av Kärlek. Och tar vi dessa saker som Gud vill? Ger vi Jesus friheten att arbeta, eller genom att ta allt på ett mänskligt sätt och utan mening, förnekar vi då den gudomliga formningen och tvingar Honom att fälla sina Armmar? Låter vi oss falla i Hans Armmar som om vi var döda för att få alla slag som Herren vill disponera för vår helgelse?

Min Kärlek och allt, må Din Kärlek översvämma mig överallt och Bränna bort allting som inte är Ditt. Och må min kärlek alltid rinna mot Dig för att bränna bort allt vad som kunde sorgsätta Ditt Hjärta.

¹ Hur sublimt är tanken: Jesus är så uppeldad av kärlek att den blir en eld av kärlek i Honom, översvämmande och förbrännande Honom. Han går nu runt på jakt efter själar som linder Honom från denna eld som gör att han lider så mycket genom att absorbera hans lågor. De kylar honom genom att dela eldglober av kärlek med honom. Hur sant det är att Jesu hjärta är törnbusken som brinner utan att förtäras. Törnbusken själv är dock en samling törer som står i brand. Min Gud! Om Jesus så ivrigt önskar bli älskad av oss, hur lätt skulle det inte vara för oss att bliva uppeldade av hans kärlek om vi aktivt sätter igång att dö till oss själva!

Tacksägelsebön efter varje heliga timme på Oljeberget

Offer och Tacksägelse